Alla populära artiklar drar till sig nya uppgiftslämnare och min serie i Veckans Brott var inget undantag. Vissa var värdefulla, andra var knäppgökar.
Svenska Freds Henrik Westander envisades med att träffa mig inne på pissoaren på Centralen. Han såg sig ständigt om över axeln, blek, svettig, jagad. SVT-producenten Lars Krantz bjöd in mig på sitt kontor i tv-huset, ''här är det då inte avlyssnat, ser du, det kollade jag senast i morse''. En känd kriminalinspektör (som numera gått i pension) kallade upp mig till Polishuset på Kungsholmen. Han hade skuggats, haft inbrott (utan att ''tjuvarna'' tog något), mordhotats och motarbetats. Det han berättade gav mig kalla kårar längs ryggraden.
Många privatspanare hörde också av sig, både per telefon och
personligen. Felet med dem är att de inte vet vad samarbete
är, koordination, systematik, analys. Alla sitter de på en
eller flera viktiga pusselbitar och oftast är det egot som
styr; ''jag har forskat fram detta, jag vill stå i rampljuset,
jag vill gå till kriminalhistorien''. Många är per
definition knäppgökar, men inte alla och de som vet något av
vikt håller en låg profil. Det är nog klokt.
Sedan har vi de nyttiga idioterna. De som av någon slags patriotism och rättsmedvetande slickar polisen i arslet, är stolta över att få tjäna Säpo och tror att ''läckor'' från myndigheterna verkligen är läckor och ingenting annat.
Den före detta brottaren och advokaten Pelle Svensson gav den nyttige idioten ett ansikte.
Pelle Svensson är på jakt efter belöningen, inte sanningen om mordet på Olof Palme. Sin berömda tystnadsplikt bröt han redan 1989 och samma år som mordet inträffat pekade han ut en sekt, som han var lika säker på hade utfört mordet, som någonsin Christer Pettersson!
Redan i slutet av augusti 1986, lämnade Pelle Svensson över ''dokument från en utredning'' till den dåvarande spaningsledningen. I materialet fanns bland annat bilder. En av dem föreställde en man i 45-årsåldern som då tillhörde en religiös sekt, känd för högerextremistiska åsikter. Mannen vistades under en period 1985 i USA, där sekten hade sitt högkvarter, och ägnade sig åt skjutträning med samma typ av vapen som polisen tror att Palmes mördare använde, en Smith & Wesson .357 Magnum. På bilden håller mannen i just en sådan revolver.
Pelle Svensson intervjuades av Ken Olofsson på Aftonbladet den 2 september 1986, och så här svarade han då:
* Varför gick du till polisen? Pelle Svensson: Det kan kanske tyckas märkligt att jag som är advokat agerar på det sättet. Men om mina misstankar besannas kan det betyda att en av mina klienter, ''Bombmannen'' som dömdes till livstids fängelse förra året (1985) kan få resning och ny rättegång samtidigt som polisen kan komma närmare lösningen av mordet på Palme.
I samband med hovrättsrättegången mot ''Bombmannen'' förhördes fyra personer som haft eller fortfarande har anknytning till den religiösa sekten. Pelle Svensson hade kallat dem som vittnen med anledning av att ''Bombmannen'' var nära bekant med en man som var verksam i sektens mest militära avdelning, ''byrå 1''.
''Förhören ger en kuslig antydan om vilka medel som sekten är beredd att använda för att genomföra sina idéer i det svenska samhället'', sade Pelle Svensson i Aftonbladet. ''Jag har för min klients räkning haft anledning att fortsätta utreda sektens förehavanden. Jag har då funnit häpnadsväckande fynd som leder rakt in i utredningen av Palmemordet''.
* Anser du att det finns ett samband mellan den religiösa sekten och mordet?
Pelle Svensson: Jag tror att sekten är inblandad. Om mördaren finns i den gruppen är omöjligt för mig att säga.
* Vad tror polisen?
Pelle Svensson: Det vet jag inte. Jag vet bara att polisen blev mycket intresserad av det material jag överlämnade till dem.
* Kan mannen på den bild du lämnat till polisen vara mördaren?
Pelle Svensson: Vi får se vad polisen kommer fram till. Är det mördaren kommer det säkert att visa sig. Huruvida mannen har med Palmemordet att göra är polisens sak att bevisa. Men personligen anser jag det märkligt att sekten skickar över en av sina medlemmar till ett läger i USA för att träna skytte med ett Magnumvapen i ett par månader. Vilket var motivet? Han skulle knappast skjuta på kråkor när han återvände till Sverige.
* Hur kom du över dessa bilder?
Pelle Svensson: Mannens hustru tog kontakt med mig under hösten förra året (1985). Hon ville skiljas. Hon tyckte att hennes man uppträtt underligt en längre tid och hon ville inte längre tillhöra sekten. Kvinnan berättade om mannens resa och vistelse i USA. Från början hade allt varit hemligt men när han kommit hem berättade han vad han hållit på med och visade upp ett antal bilder. Det är några av dessa bilder som polisen fått ta del av.
Pelle Svensson har gjort ett stort nummer av att han varit bunden av sin tystnadsplikt, och att det är därför som han först nu tagit bladet från munnen och pekat ut Christer Pettersson.
Men som vanligt när det gäller Pelle Svensson är detta inte
sant!
Det var november 1989 och på ett Sasplan på väg till London satt ålänningen Henrik Lundberg. Han var på väg till Punta del Este i Uruguay för att mönstra på Finlands båt ''Union Bank of Finland'' för den andra etappen av havskappseglingen Whitbread round the world race.
Advokat Pelle Svensson satt bredvid. Han var på väg till London för att hämta hem sin 15-åriga dotter. Pelle Svensson och Henrik Lundberg hade aldrig träffats tidigare. De började prata och Pelle Svensson berättade att han var nervös för domen som snart skulle falla mot Christer Pettersson. Och så berättade han om Bombmannens testamente och påstod att Christer Pettersson skjutit Olof Palme för Lars Tingströms räkning.
''Hur kan du sitta här och berätta en så allvarlig sak för mig?'', undrade Henrik Lundberg förbluffad. ''Ingen skulle tro dig ändå om du berättade vad jag sagt. Dessutom skulle jag förneka allihop om du gick ut med det'', svarade Pelle Svensson. Henrik Lundberg höll tyst om vad han fått höra ända fram till i mars 1997, då han berättade vad han fått höra för tidningen Nya Åland. I den kommenterade han: ''Om jag trodde honom? Ja, vad skulle en sådan som Pelle Svensson ha för anledning att ljuga om en sådan sak?''
Den 26 mars tog Aftonbladet upp Pelle Svenssons flagranta brott mot tystnadsplikten, men fick inga kommentarer från kändisadvokaten själv. Via sin fru, Pia Svensson, bekräftade han dock händelsen och hon sade:
''Pelle kände ett behov av att prata den här dagen och fick förtroende för den här killen, att det som sades skulle stanna mellan dem. Det visar ju också att uppgifterna inte är några hastigt ihopkomna fantasier.''
Men faktum kvarstår, en advokat som bryter sin tystnadsplikt och sedan skrävlar vitt och brett om att det är just det han INTE gjort, kan man naturligtvis inte lita på, allra minst i ett så viktigt fall som mordet på Olof Palme!
När HD inte gav polisen någon resning i fallet Christer Pettersson, föll Pelle Svensson nästan i gråt i dagstidningarna och förkunnade att han minsann skulle lägga av som advokat, eftersom han var trött på att ständigt bli misstrodd och påhoppad. Det var synd om brottaren från Sundsvall!
Inte heller detta är sant, för redan i boken, som påpassligt nog kom ut innan HD hade bestämt sig, och som ytterligare försökte tubba landets högsta rättsinstans, skriver Pelle Svensson på pärmens baksida:
''De bevis som här läggs fram har jag burit på i tio år. När min tystnadsplikt nu är hävd så känner jag att denna bok och mitt kommande (förutsatt att HD beviljar resning) vittnesmål i den nya Palmerättegången blir min sista insats på juridikens tuffa och hårda brottarmatta.''
I dag har Pelle Svensson som bekant slutat med juridiken och flyttat hem till Sundsvall. Där passar han bäst!
Det finns två versioner av hur det gick till när Olof Palme mördades.
Den första versionen lämnades av ett vittne som såg mordet från bara 15 meters avstånd, och presenterades i massmedierna den 1 mars 1986, så här:
Klockan var cirka 23.20 när taxichauffören Anders Delsborn på fredagskvällen den 28 februari 1986, satt i sin vita Honda på Sveavägen. Han visste det inte då, men paret som kommit gående Sveavägen österut var Olof och Lisbet Palme. När de promenerat fyra kvarter, stod de plötsligt öga mot öga med mördaren, utanför färgaffären Dekorimas upplysta skyltfönster.
''Det såg ut som om Olof och Lisbet Palme hade stått och pratat med mannen'', berättade Anders Delsborn. ''De stod vända mot gatan med ryggarna mot skyltfönstret i hörnet. Mannen stod mitt emot dem lite snett mot mig. Plötsligt tog han med höger hand fram en stor revolver av vilda Västern-typ. Han var bara en meter från Olof Palme när han höjde den mot hans bröst. Jag hörde två snabba skott och såg hur en stor elds- och rökflamma slog ut ur den långa pipan.''
Anders Delsborn larmade via radion taxis växel. Där satt telefonisten Ann-Louise Paulsson och hörde Anders ropa: ''Någon är skjuten. Ring polis och ambulans. Det ligger en man på gatan. Han rör sig inte!''
Palmegruppens version av mordet på Olof Palme, skiljer sig väsentligt från Anders Delsborns. I den officiella versionen sköts Olof Palme ner bakifrån!
I oktober 1987 fick allmänheten svart på vitt på detta, i
frilansjournalisten Thomas Kangers bok ''Mordet på Olof
Palme 
utredning på villospår'' (man skall visserligen
aldrig kritisera en kollega, men i journalistkretsar är
det en officiell hemlighet att Thomas Kanger går Säpos
ärenden).
Redan i första kapitlet berättar vittnet ''Martin'', som kallas ''det viktigaste vittnet från mordplatsen'', trots att han i själva verket satt i en bil hela 50 meter från denna, hur mordet gick till. ''Martin'' berättar i boken hur han upptäcker en kufisk man som står med ryggen mot Dekorimas skyltfönster. Väntande. Olof och Lisbet Palme går för honom, arm i arm. Sedan skriver Kanger:
''Plötsligt tar mannen vid fönstret några steg mot paret. Martin säger högt till sina vänner i baksätet: Nu jävlar snor han handväskan av kärringen! Mannen är snabbt ifatt. Han greppar tag i mannen framför sig, med vänster hand på vänster axel. Han drar honom åt sig, samtidigt som han tar upp höger hand ur fickan. I handen har han en revolver. Med höjd arm skjuter han två gånger på nära håll. Han kramar avtryckaren i snabb följd. Martin ser de båda mynningsflammorna. De tycks gå in i offrets rygg. Smällarna är kraftiga. Martin ser den skjutne mannen kastas framåt av den kraftiga träffen i ryggen.''
Tidigare rekonstruktioner av spaningsledningen, för säkerhets skull videofilmade, har också de framställt mordet så, att mördaren sköt ner Olof Palme bakifrån.
Men Anders Delsborn är hundraprocentigt säker på vad han
såg: ''Mördaren stod och pratade med Olof Palme innan skotten
föll, det såg jag klart och tydligt!'' Kände Olof Palme sin
baneman? Var det en ensam psykopat som hämnades en oförrätt?
Eller var det en lejd mördare, som kallblodigt tilltalade
Olof Palme, för att övertyga sig om att han likviderade rätt
man?
Delsborn till trots, så är det ändå mycket som tyder på att Olof Palme föll offer för en sammansvärjning, att mordet var noga planlagt och utfördes av en organisation med gott om pengar, gott om folk och gott om tid, som består av både svenskar och utlänningar.
Konspiratörerna har arbetat skickligt och målmedvetet. De
har lagt ut en mängd villospår, som följts av både polisen
och andra. Den som inte svalt deras bete har de tittat
närmare på, hotat, skrämt och i extrema fall likviderat.
Efter reportageserien i Veckans Brott var det inte bara uppgiftslämnare som dök upp, jag blev också föremål för en uppvaktning som gjorde mig nervös och på gränsen till paranoid. Jag blev telefonavlyssnad, skuggad och hotad till livet av mystiska män. Artiklar försvann i posten. Vi hade inbrott i bilen. Bekanta hade också inbrott i bilen, tydligen i tron att jag lämnat något av värde där. Det var mycket obehagligt och deras avsikt var kristallklar: De var ute efter att tysta min ''penna'', förmå mig att sluta gräva. De lyckades under en tid av flera år. Varje gång jag kom igen började nya underliga saker att inträffa. Någon lossade hjulen på bilen. En skarpladdad patron låg en morgon ute på balkongen, demonstrativt mitt i blickfånget.
Uppenbarligen har jag hittat något av vikt, något som
konspiratörerna bedömt som farligt. Kanske är jag nära
lösningen på Palmemordet, kanske ser jag samband som
egentligen inte finns där. Som lekman kan jag inte bedöma
det. Som journalist har jag fram tills nu varit ointressant.
Polisen törs jag inte lita på. Privatspanarna är alla för
egotrippade.
En sak är jag i alla fall säker på. Palmemordet var en konspiration och sanningen är alltför farlig för att offentliggöras. Trådarna går långt in i det allra heligaste och det skulle bli en statspolitisk kris, en förtroendekris för hela den svenska samhällsapparaten, om de sammansvurna drogs fram i rampljuset.