Partispåret: Gladio

Gladio, som betyder ''svärdet'', är en före detta gerillarörelse som skapades av CIA under andra världskriget. Syftet var gott men Gladio spårade ur och blev Europas mest fruktade terrorister. Nätet fanns även i Sverige och finns här än, enligt säkra källor. Mycket tyder på att de mördade Olof Palme, indirekt sanktionerade av den socialdemokratiska Regeringen...

Det var en envis och orädd undersökningsdomare i Venedig som 1990 avslöjade Gladio och fick hela Europa att skaka av skandaler.

Felice Casson, 37, hittade det första spåret 1986, när han fick tre nyfascistiska terrorister dömda för mordet på tre polismän 1972. En av terroristerna berättade att han hade arbetat för en speciell antikommunistisk organisation, med förbindelser bland både politiker och underrättelsetjänsten. Han avslöjade även några namn och mötesplatser, började undersöka saken på sin fritid. Han hittade dokument och vapenlager som förde honom till chefen för underrättelsetjänsten Sisme, amiral Fulvio Martini, samt till Venedigs störste vapenhandlare, Marco Morin.

Från den tidpunkten började dokument och akter att försvinna på ett mystiskt sätt och alla dörrar stängdes för Casson. Han hotades också till livet flera gånger. Han tog hoten på allvar, eftersom två av hans kollegor redan mördats av P2-logen, men de skrämde honom inte från att fortsätta.

I juli 1990 hade han tillräckligt med bevis på Gladios existens och förbindelserna med CIA och P2-logen. I början av oktober krävde Casson att självaste president Francesco Cossiga skulle förhöras om Gladio. Det var då alltihopa avslöjades.

Gladio betyder som bekant svärd och medierna var inte sena att tolka Gladio som ''CIA:s blodiga svärd''. Ett svärd som hemsökt Europa med terror, mord, bombattentat, tortyr och militärkupper sedan 1950-talet.

Snart började en fruktansvärd skräckbild att framträda:

En bomb på järnvägsstationen i Bologna; 83 döda och hundratals skadade. 28 oskyldiga kunder nedskjutna med automatvapen i belgiska varuhus. En bomb på en restaurang i Paris; sex döda. Massaker på ett torg i Istanbul; 38 döda och 300 skadade. Och då är det här ändå bara ett axplock av vad Gladio har på sitt samvete.

Gladio började som en hemlig spökarmé som skulle vara beredd att kämpa mot kommunismen och de sovjetiska horder man väntade sig skulle välla in över Västeuropa. Men Gladio slutade som ett terrornät, styrt av hänsynslösa fanatiker.

Det var den amerikanska underrättelsetjänsten CIA som bildade spökarmén 1951. Hemliga avdelningar växte snabbt upp i Italien, Västtyskland, England, Frankrike, Belgien, Holland, Schweiz, Luxemburg, Grekland, Turkiet, Norge, Danmark och även Sverige. Från och med 1954 utgick alla order från Natohögkvarteret i Bryssel.

Över hela Europa gömde Gladios medlemmar stora vapenlager. De enskilda ländernas avdelningar var som regel organiserade i många mindre grupper, enligt cellsystemet. Ledaren för varje grupp var en man inom underrättelsetjänsten, en reservofficerare eller ett polisbefäl.

Gladio är egentligen bara beteckningen för den italienska delen av nätet. Hela CIA-operationen kallades ''Stay Behind'' och byggdes upp med Hitlers ''varulvar'' som förebild. Nazitysklands före detta spionchef, Reinhard Gehlen, anlitades till och med som rådgivare. De enskilda länderna hittade själva på sina kodnamn.

I Italien kallades organisationen för ''Rosa di Venti'' (Vindrosen) innan den bytte namn till Gladio. I Frankrike hette den ''l'Arc-en-Ciel'' (Regnbågen), i Västtyskland ''Bleib Zurück'', i Grekland ''Fårskinnet'', i Turkiet ''DEV'', i Belgien ''Glaive'' och ''SDRA-8'', i Schweiz ''P-26'', i England ''Unison'' och ''Watchguard'', i Danmark ''Firman'', ''Absalon'' och ''Survival'' $-$ och i Sverige ''Rear Guard'' eller ''IB03''.

Det som långsamt ändrade Gladio från att vara en hemlig försvars- och underrättelsearmé till att bli ett fruktansvärt terrorverktyg var anlitandet av högerextremister som spökarméns stormtrupper. Dessa kom ofta från förbjudna fascistiska eller nynazistiska organisationer.

Samtidigt var det så CIA uppfann en ny taktik som kallades för ''spänningsstrategin''. Den gick ut på att man genom terroristdåd skapade ett ökat behov för bättre lag och ordning, samtidigt som man fick det att se ut som det var kommunisterna som begått de ohyggliga dåden.

Spänningsstrategin och Gladionätet hade dock en stor svaghet. Man kunde inte förhindra att både delarna missbrukades av extremistiska politiker, underrättelseofficerare och politiska grupper. Det blev också mycket vanligt. När allt avslöjades var det svårt att reda ut vilka blodiga terroraktioner som planerades av ledningen i Gladio och vilka som var vildhjärnornas $-$ ett svärd som löpte amok.

Italien var det land i Europa där Gladio var mest aktivt. Först och främst beroende på landets stora kommunistparti.

Den italienska spökarmén bestod av 622 grupper med sammanlagt 10 000 man. Det fanns minst 139 vapenlager, träningsläger på Sardinien, massor av avancerad elektronisk utrustning och i det närmaste obegränsade banktillgångar genom pengar från Vatikanen, från stora företag, bankrån och knarksmuggling och från maffian.

De flesta av ledarna för de 622 grupperna hade samlats hos de ondskefulla frimurarna i den beryktade P2-logen, som dirigerade Gladios fascistiska terrorister i en orgie av ond bråd död.

Blodbadet började i december 1969 då kommunisterna gick mot en stor valseger. Den 12 december exploderade en bomb i Banca de Agricultura i Milano, 16 dog och 88 skadades svårt. Året därpå iscensatte Gladio ett kuppförsök för att sätta den tidigare chefen för Mussolinis svartskjortor, prins Valerio Borghese, vid makten som diktator, men kuppen misslyckades.

År 1974 var kommunisterna åter starka och CIA:s blodiga svärd högg igen. En bomb mot en arbetardemonstration i Brescia dödade 8 och skadade 102. En bomb i ett plan på Roms flygplats dödade 32 och en bomb i Rom-Münchenexpressen dödade 12 och skadade 48.

De följande åren begick Gladios italienska stormtrupper dussintals enskilda mord och andra mindre aktioner. De mest erfarna mördarna skickades också runt där CIA hade mest nytta av dem. De hämtades för att förstärka Greklands militärjunta, Spaniens falangister och de latinamerikanska diktatorernas dödspatruller.

År 1980 var det italienska kommunistpartiet inte bara starkt, det hade skapat begreppet ''Eurokommunism'', en mildare form av kommunism som Gladios ledare fruktade skulle sprida sig i hela Europa. Av den anledningen blev 1980 det blodigaste året i Gladios historia. Bombattentatet på Bolgnas järnvägsstation var det dittills värsta terrordådet, med 83 döda och över 200 skadade. Kort därpå följde bomben på Rue Copernic i Paris och bomben vid Oktoberfesten i München.

38 framträdande italienska Gladiomedlemmar dömdes 1983 i den jättelika Stipam-affären. Den avslöjade många års illegala vapentransporter från USA, via Italien, till Mellanöstern och heroin och hasch i motsatt riktning. Under nio år gick narkotikan från Stipam även till Danmark, där den distribuerades av den så kallade Galleri Helliggeist-ligan.

Regeringschefer och ministrar var inblandade i terrorn och det finns numera inga tvivel om vem som i verkligheten låg bakom kidnappningen och mordet på ministerpresidenten Aldo Moro. Ministerpresident Giulio Andreotti, hans föregångare Bettino Craxi och president Francesco Cossiga har förgäves försökt med både lögner och bortförklaringar.

I juli 1990 förklarade två tidigare CIA-agenter i italiensk tv, att mordet på Olof Palme var organiserat av P2-logen på order av CIA och utfört av Gladio. Motivet var att Palme stod i vägen för CIA:s vapenleveranser till Iran.

I november samma år avslöjade den tyska veckotidningen Stern att Olof Palme inte var den ende socialdemokratiske minister som Gladio var ute efter. Enligt Stern hade Gladio en dödslista med namn på framträdande socialdemokrater och socialister över hela Europa. Ett av namnen var den tyske SPD-politikern Herbert Wehner, som också han mördades.

Regeringen i Bonn bekräftade att 575 västtyska förbindelseofficerare hade anknytning till Gladio så sent som 1990. ''Bund Deutcher Jugend'' byggde på resterna av den gamla nazityska varulvsorganisationen och hade sitt centrum i Pullach.

Även i Frankrike använde sig Gladio av fascister och nynazister. Efter bombattentatet på Rue Copernic blev den nynazistiska organisationen FANE förbjuden. En av FANE:s ledare, Paul Durand, anklagades för att ha varit med om att planera Bologna-attentatet i Italien. Han var en högt uppsatt chef inom den franska polisens underrättelsetjänst och 20 andra av FANE:s medlemmar var också poliser.

Grekland var en av Natos viktigaste stöttepelare vid Medelhavet och landets Gladio, ''Fårskinnet'', var mycket välorganiserat. Organisationen bestod av 5 000 man varav 1 500 reservofficerare som utbildats i bergsjägartrupperna, LOK, som betraktas som Natos effektivaste styrka i Europa.

Det var ''Fårskinnet'' som gjorde allt hemligt förarbete till ''Operation Prometheus'', den CIA-stödda militärkuppen 1967. Så snart överstarna tagit makten arresterades motståndarna inom 20 minuter tack vare Gladionätet.

I Turkiet var det den fascistiska terrororganisationen ''De grå vargarna'' som utgjorde Gladios stormtrupper. Hundratals vänstersympatiserande turkar och kurder mördades och organisationen stod också bakom förberedelserna till kuppen 1980, när general Everen tog makten i landet.

Den vansinnigaste och mest meningslösa Gladioattacken ägde rum i Natohögkvarterets hemland, Belgien. Under åren 1982-85 gick en maskerad liga runt på varuhusen och sköt vilt omkring sig. Det var aldrig tal om rån eftersom mördarna alltid försvann utan att stjäla något. Det var ren terror. De okända mördarna döptes till Brabantligan, efter platsen för den första massakern där 28 människor dog och ett 10-tal andra skadades.

Till en början hette det att det handlade om vänsterorienterade terrorister med anknytning till västtyska Röda Armé-Fraktionen, RAF, men ingen av de skyldiga greps.

År 1988 skakades Belgien av den stora skandalen. Brabantligan 1988 skakades Belgien av den stora skandalen. Brabantligan var inte vänster- utan högerextremister och medlemmarna var till största delen poliser och fångvaktare med nazistiska sympatier. Men det skulle bli värre. I början av 1990 stod det klart att flera belgiska politiker, med den tidigare ministerpresidenten Paul van den Boynants i spetsen, var inblandade. De var medlemmar av en loge med anknytning till P2 och Gladio.

Det visade sig också att de höga polisbefäl som ledde utredningen av Brabantmorden i verkligheten skyddade mördarna och hjälpte dem som arresterats att fly. I dag anser den belgiska pressen att det var en Gladioaktion, som skulle bana vägen för ett högerorienterat maktövertagande i landet.

Redan 1978 avslöjade den före detta CIA-chefen William Colby att han under sin tid hade varit med om att upprätta Gladiostyrkor i Sverige, Danmark, Norge och Finland. I både Danmark och Norge kunde man upprätta de olika avdelningarna i samarbete med underrättelsetjänsten, men eftersom Sverige och Finland inte var medlemmar av Nato, var CIA själva tvungna att organisera näten i dessa två länder.

Enligt Colby skedde det i vissa fall med inofficiell hjälp av myndigheterna. Colby hävdade också att han förde över pengar till det svenska Gladionätet på 50-talet. Colby var för frispråkig för egen säkerhet men inte förrän han pensionerades härom året, kunde Gladio göra något åt honom.

Den 29 april 1996, försvann den då pensionerade CIA-chefen William Colby under en påstådd kanottur från sin sommarstuga utanför kusten av delstaten Maryland, cirka tio mil från Washington, D.C.

Samma kväll som han försvann ringde Colby till sin hustru, som inte var hemma vid tillfället, och berättade att han tänkte äta en tidig middag, ta en varm dusch och lägga sig tidigt.

Enligt myndigheternas officiella förklaring skulle han i stället ha lämnat sina musslor och den öppnade flaskan årgångsvin, låtit alla lampor stå på i huset och åkt ut i sin kanot utan flytväst (något han aldrig tidigare gjort), trots att det blåste hårt och gick höga vågor, och försvunnit i nattens mörker.

Ingen trodde på en sådan, officiell förklaring. Varken anhöriga, allmänheten eller de amerikanska medierna.

Som före detta CIA-chef hade Colby naturligtvis många fiender. På 70-talet gjorde han emellertid avbön och avslöjade en rad andra ''smutsiga jobb'' i hearingar inför kongressen. Som till exempel att CIA gjort sig skyldig till olaglig telefonavlyssning av ej misstänkta medborgare, att de planerat att mörda Fidel Castro, och att de använt mänskliga försökskaniner vid hjärntvätt med LSD.

Trots sina 75 år var Colby still going strong, han flög över hela världen och arbetade som konsult åt en rad stora företag. Samma år han försvann utnämndes han till redaktör för finanstidningen Strategic Investment, som bedrev undersökande journalistik i Vince Fosters påstådda självmord.

Colby var övertygad om att Bill Clintons rådgivare hade mördats och avslöjade bland annat att självmordsbrevet inte hittats bland tillhörigheterna när dessa första gången genomsöktes, utan dök upp först senare, sönderrivet men utan Fosters fingeravtryck. När självmordsbrevet jämfördes med dokument som Foster tidigare hade skrivit, fastslog handstilsexperter att det var fejkat.

Amerikanska Gladio arbetar i dag¹ direkt under Bill Clinton, och Colbys snokande i Fosters märkliga död var mycket besvärande för presidenten, som också insåg att det var Colby som varit med om att bygga upp det hemliga terrornätet, och när pusslets sista bitar föll på sin plats, skulle Colby mycket väl kunna berätta allt han visste om Gladio.

Colby försvann den 29 april 1996, och drygt en vecka senare hittades hans döda kropp med ansiktet nedåt på en sandbank i Potomacfloden. Den vattenfyllda kanoten låg ett 50-tal meter därifrån. En obduktion fann att inget yttre våld förövats mot Colby, däremot hade han ett svagt hjärta och antogs ha vält med kanoten, fått en hjärtattack i det iskalla, stormpiskade vattnet, och drunknat.

Få om någon sörjer William Colby i USA. ''Som man sår får man skörda'' är det allmänna omdömet inom medierna och Gladio kan känna sig nöjd. Väldigt nöjd.

Det svenska Gladio byggdes upp i början av 50-talet av William Colby som var stationerad vid den amerikanska ambassaden i Stockholm, i intimt samarbete med företrädare för den socialdemokratiska regeringen och det svenska näringslivet.

''Motståndsorganisationen'' lades under inrikesminister Rune Johansson och övervakades av Tage Erlander, som 1968 (eller tidigare) lät svenska Gladio ingå i krigs-IB, som inte var något militärt försvar, som namnet antyder, utan en renodlad socialdemokratisk spionorganisation.

All rapportering skedde direkt till en liten grupp i regeringen. Försäkringsdirektör Alvar Lindencrona, som var en front för svenska Gladio mellan 1958-1978, höll chefsmöten en gång i månaden. Först träffades gruppen på Lindencronas kontor på försäkringsbolaget Thule, i nuvarande Skandiahuset på Sveavägen. Senare flyttades mötena till Lindencronas våning, tre trappor upp i fastigheten vid Stureplan 4, som i dag rymmer Sturegallerian.

150 motståndsledare, spridda över hela landet, rekryterades och utbildades, bland annat i sabotageteknik och radiokommunikation. Speciella förråd med vapen och drivmedel byggdes upp, helt åtskilt från den militära mobiliseringsorganisationen.

Huvuduppgiften var att som en gerillarörelse bekämpa invaderande ryssar, och att evakuera regeringen, kungafamiljen, riksdagens krigsdelegation och krigshögkvarteret till London, varifrån motståndet sedan skulle organiseras. Evakueringen var egentligen krigsmaktens sak, men svenska Gladio skulle ingripa om de strategiska personerna fastnade under sin flykt, till exempel i Värmland eller i Norge.

År 1978 pensionerades Alvar Lindencrona från sin hemliga tjänst av den borgerliga regeringen, som överförde Gladio till Säpo. Säkerhetspolisen hade vid den här tiden specialiserat sig på avlyssning av vänstersympatisörer. 1975 avslöjades den så kallade ''sjukhusspionen'' i Göteborg (vars uppgift varit att jaga vänstersympatisörer) och Hans Holmér, som då var Säpochef, utpekades som hjärnan bakom avlyssningen.

I samma ögonblick som Gladio hamnade hos Säpo var det strid på kniven mellan socialdemokratiska och konservativa säkerhetspoliser, falanger som internt kallades Karolinerna och Merovingerna.

''Karolinerna'' var missnöjda med att de borgerliga skötte Säpo. ''Merovingerna'', å sin sida, ansåg att den andra falangen inte tog ''den röda faran'' på tillräckligt allvar och pekade till och med ut Olof Palme som en säkerhetsrisk.

Med Gladio (och därmed CIA i ryggen) spionerade Merovingerna på socialdemokrater, folkpartister, centern och naturligtvis kommunisterna, på politiska flyktingar och andra som misstänktes vara rikets fiender. Det gick så långt, att de lämnade ut upplysningar om svenska medborgare till sydafrikanska myndigheter, liksom en rad andra diktaturländer.

Merovingerna upplöstes 1991, då hela Gladionätet avslöjades, och Sven-Åke Hjälmroth tillsattes som Säpo-chef för att överbrygga klyftan mellan de två falangerna och skapa ''fred'' bland Sveriges hemligaste poliser.

Men svenska Gladio är inte upplöst. I Sverige heter organisationen IB03 och kallas internt för ''Rear Guard''. IB, Informationsbyrån, som på 70-talet avslöjades av FIB $-$ Kulturfronts journalister Jan Guillou och Bengt Bratt, och sedan bytte skepnad till först SSI (Sektionen för Särskild Inhämtning) och senare KSI (Kontoret för Särskild Inhämtning), övervakar i dag IB03.

Enligt det danska månadsbladet Press (nummer 64, mars 1991) leds Sveriges Gladio i dag av kronofogden Bertil Häggman i Ängelholm, som enligt uppgift har ett förflutet på Säpo. Häggman förfogar över så kallade ''hands'', i första hand poliser och militärer, som ingriper ''för rikets säkerhet'' om så skulle behövas.

$\star$

Några av de mest sansade privatspanarna i Palmemordet har aldrig gett sig tillkänna för medierna, och håller en mycket låg profil. En av dem har en avancerad teori om hur det gick till när svenska Gladio mördade Olof Palme:

Jugoslaviska Ustaša arbetade för Säpo-falangen Merovingerna, som i sin tur kontrollerade IB03, det svenska Gladio. IB03 hjälpte Bofors att smuggla och sälja vapen, till bland annat Iran och Irak, som gick via Jugoslavien med Ustaša som mellanhand, vilka i sin tur, och som tack för hjälpen, tilläts importera narkotika till Sverige.

Olof Palme sanktionerade Bofors vapenaffärer och blundade för IB03 (som statsminister hade han förstås insett betydelsen av svenska Gladio), men när han fick veta att gamla Ustaša var inblandade, stoppade han vapenleveranserna $-$ och mördades av dessa, på order av IB03 (och indirekt den socialdemokratiska regeringen), med Säpofalangen som desinformatörer.

Merovingerna hade också (och har säkert fortfarande) ett hemligt sällskap som gick under namnet SÄK-ringen, och som var öppet även för vanliga poliser. Dessa poliser, som övervägande tillhörde Stockholmspolisen, deltog också de (som sambandsmän) i mordkomplotten mot Olof Palme (därav det så kallade ''polisspåret'').

Frågan är om den amatörmässiga, valhänta och stundtals väldigt inkompetenta Palmegruppen har det mod som krävs för att avslöja, att landets högsta befattningshavare ingår i komplotten som mördade Sveriges populäraste statsminister.